Kråksång

Det sticker i näsan av frisk kyla när jag sätter min fot utanför den tunga porten. Järnvägsrälset hälsar mig godmorgon och tåget som surfar på skenorna badar i morgonsol. Fågelsiluetter dansar på den blekblå himmelen och tävlar med frosten som sprider sig längs fasaderna om att vinna pris för dagens mest högröstade skönhet. Tusen studenter på cyklar skyndar sig förbi mig, en del snuddar vid min axel på vägen. En del vänder sig om ropar, vinkar och ler. Jag ler tillbaka och lyssnar till kråkor som sjunger från hustaken och betraktar mig där jag promenerar. Luften luktar av fåglarnas visslande och varje ny dags vy från mitt fönster får mitt hjärta att dö hundra gånger. Och så susar kråkorna förbi igen. De är nog vad jag älskar mest. De flyger mot mitt hus och visar mig vart jag bor. De kraxar glatt och seglar på molnen.

Fit for fight (Almost)

Sakta men säkert hämtar jag mig från de senaste dagarnas förkylningssmäll. Min snuviga näsa lyser inte fullt lika rött som igår och mitt sömniga huvud börjar hämta sig och kan nöja sig med mindre än 14 timmar sömn per dygn. Det är dags att kliva ur pyjamasbyxorna och dra på sig de där tightfit jeansen. Men mössan tänker jag behålla på. Efter fyra dagars sjukdom finns det helt enkelt ingenting på denna jord som kan rädda mitt skatbo som flyger åt väster och öster samtidigt. Bäst att gömma spektaklet.

The latest days

Sömn, böcker, grape tonic, eftermiddagssol, filtar, tjorvigt hår, promenader, fika, styrelsemöte, nötter, vitt nagellack, nariga läppar, universitetet, kaffekoppar och film.

Om ni undrar.

Inga sömnlösa nätter

Okay, get this.
Jag somnade klockan 22.00 igår natt. Jag vaknade vid 11.00 imorse. Jag somnade om vid 14.00 och vaknade vid 16.00 efter att ha ägnat mig åt något så ansträngande som att läsa en bok. Klockan är nu 23.30 och jag är lika trött som innan jag gick och lade mig igår.

Till dig som har smittat mig med den där nasty influensa/förkylningen:
Show your face.

Mer helt enkelt

Mer solsken.
Mer skirt kjoltyg.
Mer sömn.
Mer blå tekoppar.
Mer slitna boksidor.
Mer pianotangenter.
Mer skratt.
Mer skapande.
Mer långa promenader.
Mer slitna kängor.
Mer kreativitet.
Mer färgfläckar på kinden.
Mer rosafärgade skyar.
Mer värme.
Mer snuddande nästippar.
Mer vita blomblad.
Mer spetskanter.
Mer vackra melodier.
Mer drömmar.
Mer äventyr.

Saturday

Kaffepauser varvades med provning av urfula stickadetröjor, jeansjakt på det rekordstora Weekday och transparenta klänningar och böcker om den brittiska punkens storhetstid inhandlades. Vi flippade dessutom utanför operan och sprang runt på Djugården. Det är aldrig fel.

Sthlm

Äventyrsdags i en stad som är lite större än den jag bor i för tillfället. Jag fotar åt er. No worries.

Help I'm alive

Tänkte bara meddela att jag sitter i mitt rum just nu, och pluggar igen. Vilket innebär att jag alltså inte körde in i något och alltså överlevde. (Logiskt.) Idag har jag lärt mig orsaken till varför jag alltid får motorstopp, jag är för snabb, på tok för snabb. Det är aldrig bra. Då kör man på människor och det är inte heller så bra, sa läraren.

(Den insatte inser att rubriken är en låtreferens. Ni andra ska inte känna er dumma. It's cool.)

Tomorrow might be the day I die

Driving like James does.

Det står körlektion på schemat. Jag vet dessutom att det inte är mitt trumfkort att köra bil. Jag höll på att köra in i en buss en gång. Som stod stilla. Det sägs att det inte hör till den smidigaste av manövrar. Jag är inte alls nervös. Inte. Alls.

By the side of my bed

Beskåda mitt nyinförskaffade sängbord. Vissa säger att det bara är en låda, det är det inte alls. Det är en skattgömma som det står Alice-koppar på. Det ser ni väl. Jag var ute på promenad, gled in på Myrra och kom ut med en stor metall låda. Jag hade inte tänkt köpa något alls egentligen. Så kan det gå när man blir kär.

Gudars skymmning

Jag tog mig just tiden att läsa igenom mina allra tidigaste inlägg på den här bloggen. Bedrövligt. Alldeles bedrövligt. Faktiskt så bedrövligt att jag raderade en del inlägg. "Tönt," säger du till mig. Men kära vän, du måste förstå att för fyra år sedan skrev jag "Jag 'heartar'" och "supersnyggingar" i samma mening. Jag avslutade dessutom med två utropstecken. Inte ett och inte tre, två. Det är grammatiskt inkorrekt och absolut vedervärdigt. Nästan äckligt.

Thee Alice?

Jag har alltid haft en dröm om att plocka ihop en servis som skriker Alice i Underlandet. Olika koppar, i olika storlekar och olika former. Så lägger man på en harmonisk färgskala på det. Här har vi de två första bidragen till servisen. Raringen längst fram är min lilla blåklocka och den andra vita drömmen brukar jag kalla för molnsubstans.

Cogito ergo sum. But not.

Dust

Det står en gitarr i hörnet av mitt rum. Den drar sig lite mer för varje dag. Ljudet som lämnar den är nästintill anskrämligt nu. Det ligger tavlor under min säng, bredvid lådor med penslar och målarfärg som börjat stelna. Gamla notblock med bleknade, nedkrafsade noter ligger på sniskan under en karusell i min bokhylla. Det står ett piano i ett annat rum än mitt eget som jag har älskat och värderat högt i flera år. Det fanns en tid då jag skulle offrat min säng och sovit på golvet för att få ha det där lilla pianot i mitt rum. Den tiden är fortfarande idag egentligen. Jag försöker säga det till klockan varje morgon  när jag vaknar. Jag försöker förklara att det inte alls är damm som har spritt sig över mina sagoböcker, det är älvstoft. Men klockan bara ler. Ler och viskar "dumma lilla flicka, förstår du ingenting?"

Entirely bonkers

Jag kanske är galen, men mina läxor gör mig lycklig. Jag skriver artiklar igen och lär mig behärska nya sätt att utnyttja språket på. Jag utforskar okända ord, smakar försiktigt på dem och känner efter hur de känns på tungan. Sätter man väl igång ordfontänen går den inte att stoppa. Jag spottar ur mig texter och noveller och slår frenetiskt på mitt stackars tangentbord likt en fullständigt galen människa. Det finns något djupt tillfredställande med att inse sin egen otillräcklighet på ett område man en gång har ansett sig behärska någorlunda. Viljan att utvecklas växer för varje sekund när man ser vidderna av de områden man har kvar att utforska.

Dance while you can

London -11.

Lykke Li sjunger till mig via mina högtalare och jag sitter på min säng med ett grått plommonstop på huvudet. Jag glädjs över att det inte är fem år sedan och att de där roadtrip-planerna skulle kunna hända imorgon om jag ville det. Världen är avsevärt mycket mindre än igår och skolan är inte längre en tvångströja jag inte får av mig. Kunskap är något jag självmant vill fylla mitt huvud med och inte bara ett obegripligt, vagt substantiv. Jag har klistrat fast vita "Carpe Diem" bokstäver ovanför dörrkarmen och idag känns innebörden otroligt självklar.

My God, where's my toes?

VARFÖR gick jag ut idag? Här står jag i en frostbeklädd busskur och undrar vart mina ben har tagit vägen. Vintern är väldigt vacker, men nästa gång jag vill betrakta den tittar jag på ett fotografi istället. Det vill säga om jag överlever den här dagen.

Passion for fashion. I'm addicted I suppose.

Tittar på inspirationsbilder till vårens garderob och sparar pengar till stora shoppingturer i stora städer. Man måste ju vara förberedd och välstrukturerad när nya plagg ska inhandlas.

Corners of the world

Idag saknar jag grusgångarna i Hyde Park. Eller att höra någon främling prata brittiska bakom min rygg. Då vänder jag mig om och ler så stort att jag visar tänderna. Det tycker jag inte om att göra i vanliga fall, jag får äppelkinder då. Så mycket älskar jag den där platsen, att jag offrar min fåfänga och ser ut som en överlycklig sumobrottare när jag minns så där nostalgiskt.

"Berrykiss it is"

Jag pratar om MaxFactors "So Berry". Det ser lite rödare och ljusare ut på bilden än vad det egentligen är. Det är det här jag har på mig när jag ska vara lite "dareing". Ni ska se det på riktigt, det är nästan så att det är lite gothic. Jag ser nästan cool ut tillochmed. Det, mina vänner, är en bedrift som heter duga.